Det är på sätt och vis bra och skönt att inte bry sig om utseendet så mycket, men just nu känner jag att jag bryr mig för lite. När jag kommer till jobbet och ser mig i spegeln tänker jag "hjälp!" och så ska det ju inte vara. Jag vet att när jag träffade Tok var jag väldigt nöjd med mitt utseende och jag vet att jag tänkte att jag ser ju bara bättre ut för var år som går. Fast så är det inte längre. När jag ser gamla foton och jämför med mig själv nu blir jag bara grinig. Det hela består av fyra delar, minst:*Kläder
*Vikt
*Hår
*Hy & utseende/uppsyn
Sen den sämsta tiden med Ali, strax innan jag gjorde slut, och fram till nu (eller fram till i somras, jag har inte vägt mig sen dess) har jag gått upp tio kilo. Fast även innan Ali var jag ju klart smalare och jag köpte ett par byxor på Indiska som var lite stora och lösa i modellen och som hängde på höfterna (ja, jag kunde till och med dra dem över höfterna). Förra veckan hittade jag inga rena byxor (här är fortfarande rörigt efter golvläggningen) och jag drog fram de här ur garderoben. Nä, jag kunde inte dra dem över höfterna längre. De hängde inte på höfterna. Jag kunde inte ens knäppa knappen! När jag var smalast ville jag gå upp i vikt en bit, för det är fint, men det skulle ju liksom stanna någon gång var det tänkt och det skulle kombineras med träning så att det satte sig rätt och bra ... Och så kom det jobb i mellan och jag går bara upp upp. Jag trivs inte helt med läget, lägg då till alla fula eksem så förstår ni att jag är sista kvinna på jorden att gå i bikini just nu (även bortsett årstiden). Jag har inget behov av att gå ner i vikt, men jag skulle vilja stanna vikten. Nu.
Kläder. Jag har alltid samma tröjor utanpå för jag är frusen på jobbet och har bara ett fåtal som passar att ha utanpå ... att jag sedan har olika tröjor under syns ju liksom inte. Och jag känner mig skittråkig som alltid alltid ser likadan ut när jag egentligen vill känna mig fin (och när det gäller mig och kläder har jag rätt små krav på vad som är fin för mig). Jag måste rota igenom garderoben för jag vet ju att det finns tröjor, någonstans långt in långt ner. Men byxor är ett olösligt problem om jag inte ska köpa nya. Jag har fyra par som passar någorlunda. Varav två är sönder, ett par nästan lite för trånga och utan fickor (vilket jag inte gillar). Kvar har vi ett helt och snyggt par som dessutom sitter väldigt bra på mig. Men de lär ju inte vara hela i all oändligthet, dessutom är det inte jeans eller några andra mer "neutrala" byxor så de passar inte till vad som helst. Somliga går i trasiga jeans. Jag. Men det är hopplöst att hitta nya till lagom pris och som sitter bra, i synnerhet som jag har så lite tid och ork och lust att leta.
Sen ser jag nog extra blä ut just nu eftersom jag är så trött och blek och glåmig. Det har ju aldrig bättrat på någons utseende, vad jag vet.
Kvar har vi håret. Hur ska jag ha det för att inte se ut som en risbuske var och varannan dag? Jag vet inte. Jag vet verkligen inte. Jag orkar inte fixa en massa vid fem på morgonen (och vet inte ens hur eller vad) och sedan sover jag ju ändå på tåget och trasslar till det lite. Det är lite uppklippt för att se lockigt ut, men jag tycker att det snarare fick motsatt effekt om jag inte lägger ner en massa tid på det: håret ser ännu tunnare ut än det är, ännu risigare. Om jag någon gång hittade en frisör som kunde göra underverk. Eller så är mitt hår ett hopplöst fall.
Okej, så är läget just nu. Det har varit bättre, men det är inte jättedåligt. Men jag vill känna mig fin på jobbet - jag var ju fin i somras när jag inte behövde ha samma tröjor jämt och kunde ha kjol och så - och det här ska åtgärdas. En åtgärdsplan är vad som behövs. Garderobsrensning är steg 1. För i dag när alla upphittade byxor hängde på tork efter tvättsöndag fick jag ta ett par gamla ärvda byxor i fel modell som flaggade på halv stång. J ä t t e s n y g g t
4 kommentarer:
åh, men... du borde gå till min frisör nån gång, hon den underbara som räddade mitt hår när det var halvt sönderpermanentat. inte för att vi har samma hårtyp direkt, men hon har liksom sån magisk känsla för hår så jag tror hon kan göra underverk med de flesta...
jag var alltid mer eller mindre missnöjd med mitt hår innan men nu trivs jag jättebra med det. så att hitta rätt frisör är faktiskt viktigt.
jag som tycker du har så mycket fina kläder!!
och det känns ju löjligt att uppmuntra konsumtion, men kan det få dig att trivas bättre med dig själv borde du kanske se det som en investering att uppdatera garderoben... lycka ligger väl inte i utseendet, men "olycka" kan definitivt göra det! (det bästa är väl egentligen att trivas så mycket så att utseendet inte ligger i fokus, utan att man kan glömma bort det och rikta sin energi på annat?)
men då är det väl idealiskt läge nu mitt i värsta köphysterin: först julklappar, sen mellandagsrea! och kommer du hitom kan jag vara din personal shopper...! ;)
Mm, här känner jag igen mig... känner mig som ett vandrande katastrofområde när jag traskar runt på Campus, och alla andra är så jävla ärtiga och piffiga och folk har så blankt hår! Jag förstår inte hur de bär sig åt.
Men det där med att frisören försöker lura i oss tunnhåriga att håret blir mer volymiöst om de klipper upp det, är ett fult trick. Det berättade i alla fall min riktiga, bra och dyra frisör för mig (jag har alltid fått kämpa emot med näbbar och klor hos frisörer, för att de inte ska göra någon ful uppklippning... så första gången hos dyrfriösren blev jag jätteförvånad när hon sa att "vi ska absoluuut inte klippa upp ditt hår, det kommer se jätterisigt ut")
Så ditt hår är nog inte ett hopplöst fall, det har bara fått fel behandling. Leta vidare!
Och det är verkligen svårt att hitta snygga byxor! Jag har två par jeans som jag inte kan ha för att jag känner mig så fet och ful i dom (även om jag inte SER fet och ful ut i dom, enligt källor). Så istället har jag för tillfället stulit Edvins tusenkronorsmärkesjeans...
(haha, vilket crazylångt inlägg det här blev nudå....)
Och ingen poäng hade jag heller...
Jag vet hur det är att känna sig sunkig. Tycker håret är mest fett, sunkar runt i kräkiga tröjor, bebiskräk - inte mitt eget. Gah, jag skulle verkligen behöva en extreme makeover. Så du är inte ensam om att känna dig risig. Sedan är det ju november. November är så trist, alla ser ju så glåmiga ut. Klen tröst, men så är det...
ååh, känner igen mig så! och inte är det lättare att göra något åt garderoben när alla provrum envisas med sånt där otäckt lampsken som gör att varenda liten skavank förstärks, för att inte tala om ringarna under ögonen...
fin bild på ljusen här undertill i alla fall!
Skicka en kommentar